Historia

1953

Egentligen sedan kriget så hade amerikanska tillverkare kikat på de bilar amerikanska soldater tog hem från Europa efter kriget. Först ut var Chevrolet med sin Corvette som försökte sig på ett liknande trick.

Ford började snegla lite avundsjukt på Chevrolet Corvette som presenterats redan 1952. Dock hade den fått mycket kritik för sin något klena "Blue Flame Six" 6-cylidriga motor. Inte bara ville Ford skapa en bil med V8, man bestämde tidigt att bilen skulle vara i plåt istället för plast som i Corvette. Dessutom skulle den ha riktiga nedvevningsbara sidorutor och en hardtop som option till skillnad från Corvettens simpla cab som knäpptes på. För att hålla kostnaderna nere så skulle flera delar tas från befintlig produktion.

1954

En "mock-up" presenterades på Detroit salongen i Februari 1954 som var snarlik förutom några detaljer mot produktionvagnen. Över 5.000 namnförslag granskades innan man fastnade för Alden "Gib" Giberson's förslag, en bildesigner på Ford. Han fick en $95 kostym från Saks Fifth Avenue med ett extra par brallor för sitt förslag, Thunderbird.

Man kan säga att den 22:a Oktober var den officiella dagen då Thunderbird presenterades.

Bilen designades av William P. Boyer under överinseende av Franklin Q. Hersey och produktionen startade den 9:e September. Det fanns beställningar på 3.500 bilar redan efter 10 dagar, vilket vida översteg förväntningarna. Produktionen var beräknad till 10.000 bilar första året, vilket slutligen blev 16.155 stycken tillverkade.

En parentes är att en av dom först producerade bilarna, VIN P5FH-100005, ägs av CTCI medlem nummer 160, George Watts i Orange, Californien.

1955

1955 års Thunderbird hade en avtagbar hardtop och hade 102 inch hjulbas och en total längd på 175,3 inches, bredd på 72 inches och var 52 inches hög. Vikten låg på 2833 pounds.

Motorn var en Mercury 292 c.i. V8 som utvecklade 198 hästar med automatlåda och 193 hästar med den manuella växellådan.

Den första vagnen rullade av bandet i Dearborn den 22:a Oktober och det fanns närmare 4.000 order från första dagen. Över 16.000 bilar såldes av 1955 års modell.

Priset var $2.695, med cabben kostade den $2.765 och gick att beställa i kulörerna Thunderbird Blue, Raven Black, Snowshoe White, Goldenrod Yellow eller Torch Red, alla med matchande vinyl klädsel.

1956

En något förändrad modell presenterades där dom mest märkbara skillnaderna är att hardtopen kunde beställas med "portholes" för att avhjälpa den något begränsade utsikten. Reservhjulet hamnade nu som ett continental kit bak eftersom det tog en alltför stor plats i bagageluckan. Nytt var också luftintagen på framflyglarna då det klagades på dålig genomluftning i bilen, samt att solskydd och vindavvisare monterades för lite dragfriare åkning. Ratten blev en konkav säkerhetsmodell och säkerhetsbälten fanns som tillval.

Detta år tillkom en option på en 312 c.i. V8.

15.631 bilar tillverkades.

Priset steg till $2.944 respektive $3.019 med cabb, med optionerna steg priset till $3.800.

1957

Denna modell genom fick stora förändringar med mer markerade fenor bak på det längre akterdäcket och ett lite större dollargrin i fronten. Ny finess var Volumatic Radio System som automatiskt kunde justera radio volymen när farten ökade och det fanns också Dial-O-Matic elsäten med minne.

Nu hade reservhjulet åkt in i bakluckan igen som hade en riktig reservhjulsbalja där hjulet kunde stå vertikalt, vilket löste klagomålen på tidigare årsmodeller om för litet bagagerum.

Detta år fanns fyra olika motoralternativ, som började med C seriens 292 c.i. motor med två ports förgasare och 212 hästar som endast fanns med 3 växlad manuell låda.

D serien var det vanligaste alternativet med en 312 c.i. motor med fyrports förgasare på 245 hästar. Den klarade 0-60 mph på runt 10 sekunder och toppade 115 mph. Den fanns både med 3 växlad manuell med överväxel samt med Fordomatic lådan.

Till E serien fanns Fords "High Performance Special" motor på 270 hästar, uppskrämd med en vassare kam och två fyrports förgasare. Det fanns också en "Racing" version på 285 hästar. Dessa modeller kunde beställas med 3 växlad manuell, både med och utan överväxel, samt automatlåda.

Sedan har vi F serien med 312 c.i. motorn, fast med andra toppar, vassare kam, fördelare och fyrports förgasare och detta paket matades med en Paxton-McCulloch VR57 kompressor som matade luft med 6 psi. McCulloch påstod att motorn presterade 360 hästar, men Ford var lite försiktigare och uppgav 300 hästar.

Denna serie kunde beställas med fritt val av växellåda och andra tillbehör, nämnas kan att bara tillägget för kompressorn betingade $500.

Rykten gick att en rätt bestyckad motor kunde ligga på 325 till 340 hästar och klara 0-60 mph på runt 6 sekunder och en toppfart på 125-130 mph.

1957 års modell tillverkades i 21.380 bilar. Av C serien tillverkades runt 3.300 bilar, den vanligaste modellen, D serien tillverkades i 16.423 bilar, E serien i 1.499 och F serien i mellan 208 till 211 bilar. Av dessa var 14 kompressormatade "D-Birds", även kallade "D-F Birds", som tillverkades i Januari 1957 för NASCAR tävlingarna.

Den 13:e December 1957 rullade den sista av denna modell av bandet.

Enligt uppgift så är av dom ca. 53.166 bilar som tillverkades, finns ca. 30% kvar idag, jämfört med snittet för samlarbilar som ligger på ca. 10%.

Vi har många stallkompisar!

Ovanstående uppgifter är till större delen hämtade från www.ctci.org i USA.

Last update: 2024-08-16